Ska man få skämta om allt? Svaret på denna fråga tycker kanske en del borde vara självklart. Några som nyligen blev ställda inför detta är den knastertorra humorkvintetten “Den som skrattar förlorar“, som består av bland annat Niclas Norlindh, Jonatan Jonasson och Andreas Granfors. Konceptet är enkelt. Dra ordvitsar framför kameran och skrattar ens motståndare åt skämtet, så får du poäng. Flest poäng vinner.
Humorgruppen har på några års tid seglat upp som en prisbelönt underhållningsmaktfaktor på sociala medier med 161.000 trogna följare på Youtube, 70.000 på Instagram och över 220.000 följare på Facebook. Kritiken då? Man hade inför jul lanserat en ny expansionsutgåva till sitt tidigare släppta brädspel som denna gången innehöll några riktigt grova skämt.
Några av skämten i det nu indragna spelet som kritikerna rasade mot: ”De bästa kvinnorna går att jämföra med ett bra vin… 22 år gamla och inlåsta i källaren” eller “Hur vet man att ens fru har dött? Sexet är likadant, men diskhögen blir bara större och större”.
Bild: Faksimil/Youtube/Densomskrattarförlorar
Mediabolaget Newsner som står bakom programmet drog efter kritiken tillbaka sitt brädspel från butikerna och ansvarig utgivare pudlade direkt. Anklagelserna om kvinnohat och sexism stod som spön i backen. Men hur kunde det bli så här? Programmet har sänts sedan cirka fem år tillbaka.
Får man skämta om allt?
Bakåt i tiden kanske en viss typ av skämt ansågs som roliga och blev vida spridda. Är du född på 80- eller 90-talet har du kanske skrattat åt ett “Alla-barnen-skämt”. Idag kan samma typ av skämt upplevas som kränkande eller så har de helt enkelt slutat vara roliga för just dig. Men kan det vara så att skämt som kränker men ändå håller en hög kvalité får vara okej att dra? För när det gäller humor så står väl ändå kontexten och syftet över allt annat eller? Kan man förlåta ett kränkande skämt om det samtidigt är ett smart och uttänkt dito? Är vi för snabba på att reagera idag? Eller har vi helt enkelt blivit mer hänsynsfulla till allt och alla runt omkring oss? Det får väl då anses vara en bra utveckling, eller?
Samtidigt har vi flera andra aspekter att beakta. Man ska inte bidra och uppmuntra till kränkningar, rasism, diskriminering mot något enskilt kön, person eller grupp, så frågan om man ska kunna skämta fritt kvarstår och är inte helt lätt att svara på. Finns det verkligen ett självklart svar? Vad händer om humor censureras? Vem skall censurera den? Majoriteten? Minoriteten? Är vissa grupper mer skyddsvärda inom humorn?
Är det kvinnan i regel mer utsatt? Ja, många gånger är det absolut så. Kvinnan har förtryckts och förskjutits genom historien och fått utstå massor av spott och spe från män. Bör man då automatiskt vara mer försiktig kring vilka skämt som görs om kvinnor? Skall endast kvinnor få skämta om kvinnor? Funktionsnedsatta skämta om funktionsnedsatta och så vidare? Behöver kvinnoskämt censureras för att bli av med kvinnoförtryck, sexism och trakasserier om vi ser det i ett längre perspektiv? Många av kritikerna i drevet skulle här svara ja på den sista frågan.
Halvpudel från ansvarig utgivare
Dessa frågeställningar och ett välriktat cancelleringsdrev fick det svenska ordvitskollektivet och mediabolaget Newsner nyss alltså smaka på. Vi på Redaktionen tycker det är på sin plats att poängtera att man inte kan förvänta sig att slippa kritik om man går över gränsen för vad andra tycker är ok. Det är också precis vad som skett med “Den som skrattar förlorar“. Tittar man på programmet så ser man också att programledarna inför att de ska dra ett riktigt grovt skämt, förvarnar om att ta på sig säkerhetsbälte och det finns risk att gå igenom isen. Bör den typen av ängslighet finnas inom humorn? Vad står på spel om humorn trots allt reglereras av dess kritiker och inte av dess avsedda målgrupp?
I ett mejl till Aftonbladet skriver ansvarige utgivare Christian Ström att: “De inte är omedvetna om att saker som tas från programmet ur sitt sammanhang kan uppfattas som kontroversiella“. Han fortsätter:
“Utan att vifta bort relevant kritik på något vis så blir kontexten här en ganska avgörande faktor. Har man sett vårt program så inser man snart att syftet med de här skämten knappast är att förminska kvinnor. Men jag förstår och har full respekt för att det blir reaktionen när man bara ser skämten så som de visats i det här fallet.”
-Christian Ström, ansvarig utgivare
Drevet möter oväntat motstånd
Den feministiska mediaprofilen och skribenten Cissi Wallin var kort efter drevet var ett faktum ute och tyckte till i Expressen. Hon ställde sig frågan: “Varför skulle det vara feministiskt med censur?”. Cissi Wallin är en offentlig person som inte räds att säga vad hon tycker eller hur saker ligger till. Och kritiker, det har hon gott om i flera läger. Men i hennes kolumn pekar hon bland annat på det faktum att spelet både innehåller dassiga och sexistiska skämt, men att hon faktiskt skrattade till åt dem. Inte gör det henne till en kvinnohatare för det.
Cissi Wallin frågar sig också om killar och gubbar automatiskt slutar att kalla frun för “Regeringen” och dra andra unkna skämt bara för att ett spel dras in från butikerna? Mobben vann, drevet lyckades och cancelleringen är total för “Den som skrattar förlorar-spelet“, men vad hjälper det? Cissi Wallin medger också att hon tidigare tillhört drevet och i kraft av sin plattform får vi från Redaktionens håll peka på att hon ofta stod i främsta ledet när något skulle drevas mot. Men som Cissi säger i sin kolumn, hon är idag en “abdikerad drevare” och vi läser henne som att hon menar att det är djupt naivt att tro att den feministiska kampen är över för att man skrattar åt daterade skämt. Hon vänder sig slutligen mot begreppet “rensa ut” som ofta används i debatten. Redaktionen frågar sig precis som Cissi Wallin. Vad händer i kulturer och länder där man rensat i kulturen och konsten?
Redaktionens avslutande tankar
Vem ska få skämta? Vad ska man få skämta om? Vem bestämmer vilka skämt som får dras av vem? Vad händer med ett samhälle där humorn begränsas och censureras?
En av frontfigurerna i programmet, Niclas Norlindh som själv dras med en sjukdom som ger honom begränsad synförmåga, sa i en intervju med Synskadades Riksförbunds medlemstidning att man måste kunna bjuda på sig själv. Humorn för honom har varit ett sätt att avväpna och avdramatisera diverse situationer. Han säger också att han själv inte kan minnas att han tagit illa upp för att någon skämtat om hans synnedsättning. Toleransen kan gå till överdrift menar Norlindh vidare. Man måste kunna bjuda på sig själv.
Och vi håller med honom. Den toleransen som är behjärtansvärd när vi kritiserar humor. Är den överdriven? Ja, ibland är det nog så. Ska man skämta om en grupp av människor men inte en annan? Som Niclas Norlindh menar är att skämta om allt, att inkludera. Utesluter man grupper från humorn är vi inne på osäker och farlig väg. Vad blir nästa sak att censurera? Nä, för att bygga ett jämställt, jämlikt, inkluderande och vänligt samhälle behöver vi inte censur och drev. Motsvarigheten till ett sådant samhälle har vi sett genom historien. Vi skickar med två stycken Redaktionspudlar till Newsner och teamet. Starkt att stå upp direkt och möta kritiken, men glöm inte att också fortsätta ta debatten om humorns funktion i samhället. Det tror vi gör susen för att både kontra cancelleringskulturen och bli av med mossiga misogyna strömningar inom humorn.
