Frågan som alltid är aktuell. Politik + Idrott = sant? Senast samhällsdebatten lät sig uppröras över tvångsgiftermålet var i början på oktober. Då såg vi Zlatan Ibrahimovic posera på sin Instagram med den italienska skandalomsusade politikern Silvio Berlusconi. Löpsedlarna haglade snart in och tyckonomer från alla möjliga håll kastade ut tvärsäkra analyser om bildens eventuella politiska andrahandsbetydelser. Journalister och debattörer hoppades att det skulle finnas en clickbait-vänlig historia att exponera. Zlatan hamnade i hetluften rejält. Men riskerade han någonsin att bli cancellerad av drevet? Och i så fall hur skulle det gå till?
Till saken hör att Zlatan tidigare kritiserat det amerikanska basketproffset LeBron James för dennes politiska uttalanden inför presidentvalet i USA år 2020. Zlatan sa då att basketstjärnan skulle hålla sig till det han var bra på och skippa politiken. Men tillbaka till nutid. Under drevet mot Zlatan undrade en del om han faktiskt förstod den kritik som riktades mot honom eller om han bara var en “nyttig idiot” åt den italienska politikern. Den enda kommentaren världen har fått från Zlatan efter uppståndelsen är den kryptiska bildtitel som kom vid tidpunkten för bildens publicering och som löd:
“Historien kan inte raderas … och framtiden är inte skriven.”
Redaktionen resonerar högt
År efter år har debatten gått varm inför olika idrottsmästerskap om vilka länder som ska få bli värdnation. Ska man låta någon obskyr diktator få värdefull PR genom att landet han styr över, ges möjlighet att anordna ett prestigefyllt mästerskap tillsammans med den tillhörande miljonpubliken? Tävlingar med stor tv-publik riskerar alltid att under tiden de utspelas bli ett värdefullt skyltfönster för att diktatorns galna politiska tankegods skall kunna spridas utanför landets gränser. Och med det riskerar vi att idrotten blir tagen som politisk gisslan. Detta vill ingen uppnå. Så hur ska man då förhålla sig till politik i idrotten? Ska vi upprätta bojkotter mot ovälkomna värdnationer enligt ett allmänt vedertaget regelverk? Ja, kanske vore det bättre istället för att den allmänna opinionen blir rådgivande genom att drev skapas. Drev som skulle kunna vara understödda av outtalade politiska viljor och av agendasättande politiker. För opinionen skiftar ju som bekant. Vi minns år 1936 där Hitler anordnade OS i Berlin och inte minst vinterns kommande Fotbolls-VM i Qatar. Den lilla envåldshärskade monarken som styr Qatar har nämligen låtit importera arbetskraft som under livsfarliga och slavliknande förhållanden byggt landets fotbollsarenor. Ändå får de fortsätta hålla mästerskapet. Så hur ska vi vara objektiva och rättvisa här? Vem ska kunna få anordna mästerskap i framtiden?
Världens idrottsrörelser har konstigt nog länge hävdat att politik och idrott inte hör ihop och samtidigt ser vi politikerna på den andra planhalvan ständigt motbevisa det. I Sverige så finansieras Riksidrottsförbundet med skattepengar. Hur skulle det se ut om Riksidrottsförbundet förde hållningen att Fotbolls-VM i Qatar och låt säga Hockey-VM i Vitryssland är okej och i linje med förbundets värdegrund? Svenska politiker hade säkert reagerat mycket kraftigt och kanske till och med hotat med att Riksidrottsförbundets livsnödvändiga bidrag kunde komma att dras in om man inte ändrade sin hållning? Så här fortsätter det komplexa förhållandet med politik inom idrotten att exemplifiera sig. På ett sätt vore det hederligt av idrottsrörelsen att erkänna politikens påverkan på idrotten en gång för alla.
Den politiska aktivismen har länge varit synlig inom svensk idrott. Som exempel kan idrottaren måla sina naglar i regnbågsfärger och visa upp på fotografier eller så kan man göra som Cristiano Ronaldo och plocka bort sponsrade Coca-Colaflaskor från bordet där man sitter på en presskonferens. Coca-Colas aktie sjönk med cirka 10% efter Cristianos ställningstagande.
I vår väldigt politiserade värld så ska väl även idrottande män och kvinnor få hävda sin rätt att tycka och uttrycka sig? Redaktionen funderar också högt på om kritikerna till politisk aktivism inom idrotten inte bara ska prova att låta den fria marknaden sköta den känsliga inblandningen av politik? För är det inte så enkelt att om en idrottares politiska aktivism visas upp publikt, så är det helt upp till sponsorerna att sedan ta beslut om att fortsätta sponsra idrottaren eller inte? Är sponsorföretaget klart emot politisk aktivism så kan de enkelt häva avtalet med hänvisning till en politisk klausul. Om ett lag eller enskild atlet har kvar sina sponsoravtal trots att man uttalat sig politiskt, så är den saken inte heller något att uppröra sig över. Saken är helt enkelt mellan sponsorerna och atleten. Detta tankesätt behöver gälla åt två håll. Något som är värt att notera är att en del företag idag är känsliga för dreven och strategiska affärsbeslut kan tas efter hur den publika debatten går. Budföretaget Ryska Posten vågde inte stå emot drevet och fick kort efter Ukrainakriget utbröt snabbt döpa om sig till “Bara Posten”. Money talks.
Med ovan resonemang skulle vi därmed kunna låta alla atleter på samtliga nivåer fortsätta få tycka fritt om sådant som engagerar dem. Kanske kan idrottare som utför politisk aktivism också föra fram fredliga och gemenskapsbyggande budskap genom sina plattformar? Här finns möjligheter att nå sportälskande målgrupper som normalt inte bryr sig om politik. Atleterna skulle bli ett slags politikens influensers och kanske ha samarbeten med politiska organisationer eller partier. Idrottaren skulle därmed komma med en tydlig innehållsdeklaration.
Slutligen kan Redaktionen konstatera att Zlatan Ibrahimovic är ett varumärke lika mycket som han är en offentlig person. Det är ett välvårdat och pålitligt varumärke som har stora sponsorer som det fortsätter att samarbeta med. Zlatan som person förefaller inte heller vara en särskilt lättskrämd eller lättcancellerad person. En fråga som ligger kvar obesvarad på bordet är om han anser sig stå över den kritik som riktats mot honom eller om han bara väljer att inte kommentera sin gamla vänskap till Berlusconi publikt? Zlatan Ibrahimovic har sedan länge byggt upp sitt “fuck-off-kapital” och kan i egenskap av sin starka mediala ställning välja att göra lite som han vill. Stormen verkar ha blåst över och Zlatan fortsätter nu att charma nya fans världe över med hjälp av sin självsäkra charm och karaktäristiska dialekt. Bland annat i den senaste reklamfilmen han är med i nedan.
Tvångsäktenskapet mellan idrotten och politiken då? Vi spår att det kommer att bestå under överskådlig framtid och vi får säkert anledningar att skriva mer om det igen. Tack för att du läste!
