Tino Sanandaji är en välkänd nationalekonom, författare och samhällsdebattör. Han är också en rätt orädd typ som gäckat sina politiska motståndare på sociala medier men är också frekvent förekommande i andra debattforum och medier. Han har sedan han gjort sig ett namn på den svenska politiska scenen debatterat främst invandrings- och ekonomisk politik. Tino Sanandaji får betraktas som höger på spelplanen och hymlar inte på något sätt med sina tydligt akademiskt förpackade åsikter och övertygelser. Han har en mycket påläst och ettrig debattstil vilket både gynnat honom men också stjälpt honom. Vi skall strax återkomma till varför.
Högerns idol och vänsterns hatobjekt
Genom sina många framträdande diskussioner så blev han snabbt en gullgosse bland högersvansen inom politiken. Han blev uppmärksammad inte endast i Sverige utan även i Europa. År 2018 hamnade han på en för honom smickrande 28:e plats på Politico Europas lista över personer som skulle komma att prägla det året. På hemmaplan placerar han sig tydligt till höger i debatten och kritiken mot förd migrationspolitik kom att bli tongivande.
År 2017 släpper han boken Massutmaning. Den skulle snart beskrivas som invandringskritisk och drevet gick så långt att en del bibliotek slutade att tillhandahålla den. Detta gav endast mer bränsle till till Tino Sanandaji som inte ger upp i första taget mot de oförrätter som riktats mot honom.
Den historiska satsningen från höger -tidningen Bulletin
Sverige är en liten ankdamm på många sätt, men snart tänkte Tino Sanandaji att han skulle gräva ut den. Han såg tillsammans med Pontus Tholin, den kände högerdebattören Thomas Gür och journalisten Paulina Neuding en möjlighet att ta plats på publicistarenan och starta en ny tidning. De kallade sig för liberalkonservativa inledningsvis men snart skulle projektet som från början var lite hemligt att belamras med rykten, både från höger och vänsterhåll. Vad var det som var på gång egentligen?
Ägarna hade en tydlig vision om vad de ville skapa för den svenska publiken och fick enorm publik den första veckan. Över 300.000 unika besökare hängde på låset och förväntade sig journalistiska stordåd. Bland mängden besökare fanns såklart även det politiska motståndet såväl som redan etablerad media. Kritiken mot projektet lät inte vänta på sig.
En journalist från SVT sa i ett inslag att tidningen Bulletin påminde om “en låtsastidning gjord av en skolklass.” Dräpande kritik som Tino direkt bemötte i långa inlägg på sin egen Facebooksida, ivrigt påhejad av sina anhängare. Nu var det full fart framåt och inget skulle få kantra prestigeprojektet från Tino och ägarkadern. Inte nog med att de investerat anseende och prestige i den nya tidningen, man hade även fått drösvis med investerare inom finanseliten såväl som en mängd gåvor. Allt föreföll som det skulle gå smärtfritt till. Men under ytan puttrade det i redaktionsleden. Vad var man inte nöjd med?
Interna bråken som blev början till slutet
Rykten gick om att allt inte stod rätt till mellan ägarna och redaktionen. Man hade rekryterat riktigt tunga namn från stora tidningskonkurrenter. Ivar Arpi, Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundsson med flera. På skribent och krönikörssidan värvades namn som Lars Leijonborg, Mauricio Rojas, Fredrik Ekelund Marisol, Nina Lekander och Pelle Zachrisson.
Någonstans mellan Tino Sanandaji och ledningens vision och ledarskapsfilosofi och den namnkunniga redaktionens idéer om vilken journalistik man ville föra fram gick det riktigt fel. Det läckte ut ljudinspelningar från interna möten och avhoppen trillade snart in som ett brev på posten. Det avgick chefredaktörer i en strid ström och snart fick till och med VDn Pontus Tholin avgå. Man kunde som utomstående betraktare se tidningen Bulletins uppgång och fall som ett snabbtåg som skinande rent lämnat plattformen för att snart krascha i slow motion. Krisen var uppenbar och total. Prenumeranter lämnade, den politiska oppositionen jublade och Tino Sanandaji försökte krishantera på sina sociala medier för allt vad tyglarna höll.
Långivare begär Bulletin i konkurs
Tidningen förefaller idag ha stora skulder. Det presstöd man hoppat få till sig har uteblivit och prenumeranterna sviker. Även i ledarskiktet hände något och de forna vapendragarna Pontus Tholin och Tino Sanandaji har hamnat i luven på varandra. Snart var likviditetsproblemen riktigt allvarliga och enligt tidningen Expressen har en av tidningens långivare, Pia Ribbhammar, nyligen begärt tidningen Bulletin i konkurs. Samtidigt avgick den nya VDn som tidigare efterträtt Pontus Tholin. Högerns flaggskepp verkar ha seglat lika långt ut i saltsjön som regalskeppet Vasa. Man har rejäl slagsida och är på väg ned på botten som det verkar. Motståndarna jublar och skadeglädjen verkar vara total hos en del.
Redaktionen slutord
På ett sätt är det alltid tråkigt med projekt som går i konkurs. Det finns alltid drivna entreprenörer bakom projekten som vill åstadkomma något och investerare som vill nå avkastning. Företagsskapande initiativ skall alltid hyllas. Redaktionen funderar på om det inte är lite för många viljor som slagits om vilken riktning som tidningen skulle ta? Det framstår som om ägarskiktet och framförallt Tino Sanandaji själv har haft svårt att låta tidningsredaktionen vara så fristående som en redaktion behöver vara. Fri från ägarnas krav och viljor. Läsarna måste kunna lita på att journalismen gör det jobbet den skall. Detta har vi sett tidigare i tidnings-Sverige. Vi tänker osökt på flaggskeppstidningen Metro, där en av ägarna då kallade delar av tidningens redaktion för “Stalinister“. Konflikter som dessa får naturligtvis inte förekomma och följetongen Bulletin har i stora delar varit smått tragisk att följa.
Vi på CancelCulture-redaktionen jobbar för att yttrandefriheten skall stå stark i vårt land. Och med det sagt är det är alltid bra med flera röster i samhällsdebatten, oavsett om de är vänster eller högermärkta. Vi får hoppas att tidningens kvarvarande ägare är självkritiska till att låta sin satsning gå i graven som den nu gör. Man måste fundera över sin egen roll i detta. Något som varit väldigt tydligt för de utomstående betraktarna är att man inte backat och utövat självkritik när man tidigt hade behövt det från ägarhåll. Det är en stor del till varför snöbollen kunde växa sig större och snart nå backens slut för att slutligen krascha i ett yrmoln.
