Vilka åsikter och tankar får egentligen luftas i den stekheta tillika alltid aktuella svenska klimatdebatten? Får man lov att kritisera det rådande narrativet hur som helst? Eller riskerar man då att brännmärkas som outbildad, världsfrånvänd och vetenskapsförnekare? Ska till synes sunt ifrågasättande och välunderbyggda frågor angående debattens tonläge kunna framföras utan problem? Kan vi sträcka oss så långt att man till och med kan tycka helt olika kring olika delar av narrativet kring klimatkrisen?
Kritik och ifrågasättande mot det rådande tonläget i klimatdebatten var precis det som journalisten Lena Andersson gjorde under fredagen i tidningen Svenska Dagbladet, när hon fick sin krönika publicerad på ledarplats. Därmed stack hon också näsan rakt ned i ett getingbo. Men gick hon för långt? Ja, enligt sina meningsmotståndare gjorde hon det och kunde snart se sig anklagad för allt möjligt med tillhörande epitet. Vi ställer oss nu frågan om drevet kommer klara av att cancellera Lena Andersson?
I korta drag innehöll krönikan en riktigt hård och ifrågasättande passning till klimatdebattens eventuella fanatiker. Journalister såväl som övriga debattörer skriker sig ofta hesa för att peka på att världen står i brand och att den europeiska sommaren aldrig varit så het som den är just nu. Detta försökte Lena Andersson helt enkelt nyansera på sitt eget välskrivna sätt. Se citat från krönikan här under.
“En dag i juli. Knappt en dag över 20 grader. Förut hette detta tillstånd svensk sommar. Men när spådomarna slår fel finns alltid Medelhavet… Medierna utlovar 48 grader. Det håller sig kring 35. Hotellpersonalen kallar det “normal sommar” och förstärker med den latiska gest som betyder att man inte ska hetsa upp sig; mungiporna neråt, axlar uppåt, handflator utåt.“
-Lena Andersson, SvD i sin ledare: “Till slut kom extremvädret”
Redaktionen kommenterar
Den svenska debattens ibland osynliga och snäva ramar synliggörs återigen efter det att kritiken mot Lena Andersson börjat trenda på X (f.d Twitter). Men det är inte första gången journalisten ifråga stått i strålkastarljuset. I början på sommaren publicerade Andersson en krönika om hur svenska barn går hungriga till skolan och deras föräldrars skuld till det. Vid det tillfället sköts det snart en rad bredsidor på ledarplats mot Andersson och hennes vad många menade direkt felaktiga och farliga slutsats till varför svenska barn går hungriga om dagarna.
Lena Andersson är ingen medial duvunge. Hon har varit med ett bra tag på arenan och vet hur man rör om i grytan. Kanske kan båda sidor hålla med om att Andersson framförde sina åsikter både välskrivet och med en viss finess, oaktat vad man själv menar Andersson har helt fel om?
Vi på Redaktionen behöver nödvändigtvis inte hålla med Lena Andersson i sak, för att vi tycker att hennes roll på den svenska debattarenan är viktig. Problemet som ofta uppstår i Sverige är att debatten snabbt likriktas, oavsett vilken fråga som ligger på bordet. Alla “ska” tycka lika och nåde den som på något sätt vågar sticka ut från mängden och det narrativet som är bestämt. Detta har vi sett i massvis med stora och kontroversiella frågor det senaste decenniet och det lär inte vara den sista gången heller det sker för den delen.
Klimatdebatten verkar av många anses vara “för viktig” för att få ifrågasättas hur som helst. Redaktionen misstänker att det är stora egon och väsentliga forskningsanslag i omlopp, vilket delvis förklarar varför få vill eller kan ta en ny position när nya förslag, åsikter eller avvikande forskning läggs fram på bordet. Det avfärdas ofta direkt. Drevet går därefter på och försöker neutralisera sin meningsmotståndare som “vågat” föra fram den avvikande åsikten. En åsikt man ofta menar går på rak kollisionskurs med det “självklara och vetenskapliga förståndet med dess tillhörande adekvata bildning i ämnet”. Känner du igen mönstret?
Och har vi verkligen en levande och fri debatt när minsta avvikande tyckande, synvinkel eller slutsats tvärt förkastas och där budbäraren i regel får utstå ett drev bort från offentligheten, sina plattformar och där denne slutligen riskerar sitt goda anseende? Vill vi verkligen ha den typen av debattklimat i Sverige? Varför tillåter vi det få fortsätta?
Så till dig som läst ända hit ned. Stå på dig när det blåser snålt och du framfört din åsikt i lunchrummet på jobbet. Vi behöver dig såväl som dina kritikers deltagande i återkommande och sakliga debatter utan personliga påhopp! I alla typer av frågor. Men kan vi inte bättre då? Jo, vi tror det. Steg för steg och med din hjälp. Tack för att du läser!
