Vid det här laget är fenomenet med cancel kulturen väl etablerat och lurpassar ständigt bakom hörnet i väntan på nästa ovetande person, detta i sin iver att få chans att driva nästa offer mot deplattformeringsruinens djupa avgrund!
Den kan drabba alla och i den här artikeln ska vi kika lite närmre på tre kända kvinnor som alla, enligt vår mening, har blivit utsatta för orättvisa, elaka och/eller skoningslösa drev. Samtliga kvinnor i artikeln har också på ett eller annat sätt fått utstå den ultimata konsekvensen av drevet, där man fått plikta med sina karriärer, plattformar samt inkomstmöjligheter. Häng med så kör vi!
Fall #1 – Linda Staaf, f.d underrättelsechef, Rikspolisen
Året var 2015 och Linda Staaf hade precis tillträtt tjänsten som chef på Rikspolisens underrättelseenhet, NOA. Samma år inledde hon en romantisk relation med den höga polischef som anställt henne – den numera framlidne Mats Löfving.
Linda Staaf hamnade rejält i rampljuset juni år 2021, där hon under en presskonferens tillsammans med bland annat amerikanska FBI berättade om den framgångsrika polisoperationen Trojan Shield. Året därpå blev hon hedrad med en 31:a plats på listan över Sveriges mest inspirerande kvinnor.
Men snart skulle det komma fram flera anklagelser om jäv kring hennes anställning. På Magasinet Paragraf gick ledarskribenten Dick Sundevall loss rejält och ifrågasatte kraftigt validiteten kring anställningens korrekta process. Fick hon jobbet endast på grund av sin romans med Mats Löfving? Vissa elaka tungor inom polisledningen kommenterade samtidigt att hon skulle “tona ned sig“. Drevet började ta form.
År 2022 tog Rikspolischef Anders Thornberg beslut om att tillsätta en oberoende utredning om jäv-anklagelserna mot Mats Löfving. I samband med att utredningen sedan publicerades tog Mats Löfving tragiskt nog självmord.
I början på 2023 kom så utredaren fram till att flera anklagelser om jäv mot Mats Löfving var korrekta, men att ingen som helst skugga skulle falla på Linda Staaf. I en intervju med TT sade hon sig vara mycket lättad och pekade på att utredningen visade att hon varit kvalificerad för sitt jobb och dessutom förtjänade det. Linda avslutade med att konstatera att hon nu fått sin upprättelse.
VÅR KOMMENTAR:
Drevet mot Linda Staaf var stundtals galet och många drog snabbt slutsatsen att det måste vara kvinnan som var den skyldige till all uppståndelse. Det faktum att kvinnan ifråga också “hade mage” att vara blond, framgångsrik och var högt uppsatt inom polisen gjorde allt extra misstänksamt. Staafs bildsköna nuna skred inte heller in till hennes försvar i belackarnas ögon. För inte kunde hon på något sätt ha förtjänat sitt jobb på egna meriter? Eller? På andra sidan bordet stod också henne en överordnad man i högsta chefsposition och varför skulle man ha anledning att ifrågasätta hans klander menade många. Vem drar oftast det högsta poängkortet i förtroendekortleken i fall som detta? Ja, vi menar nog på att det är en man om denne står mot en kvinna.
I efterhand undrar vi varför det var så svårt för polisledningen att våga backa upp Staaf när drevet gick? Vem inom polismyndigheten tog arbetsmiljöansvaret för hennes psykosociala hälsa på allvar? Här faller skuggan främst ned över Rikspolischef Anders Thornberg som var chef över båda inblandade parter. Inte heller undslipper Mats Löfving helt sitt ansvar för alla turer och skriverier. Han var trots allt den chef som först anställde och också komplicerade omständigheterna kring Staaf. Vi kan också enkelt konstatera att Linda Staaf utsattes för ett argsint och vilt drev, ett drev som vi menar till slut fick henne att också avgå från sin tjänst inom polisen. Idag jobbar hon inom justitiedepartementet. Sagan fick ett orättvist, sorgligt och ovärdigt slut.
Fall #2 – Kelly Marie Tran, f.d skådespelare i nya Star Wars-trilogin
Kelly Marie Tran är en amerikansk skådespelerska med asiatiskt ursprung. Hon är mest känd för sin roll i den nya Star Wars-trilogin där hon spelade karaktären Rose Tico. Kelly Marie medverkade i två av filmerna “Star Wars: The Last Jedi” (2017) och “Star Wars: The Rise of Skywalker” (2019).
Efter första filmen haft premiär fick hon fin feedback från flera filmkritiker. Men hos de mest fanatiska fansen fick hennes debut i Star Wars långt ifrån samma sorts välkomnande. Kommentarerna efter första premiären renderade henne mycket elak och frän kritik från grupper av arga fans. De mest elaka, sexistiska och rasistiska tungorna riktade in sig på Kelly Marie´s etniska ursprung och faktumet att hon var kvinna. Men man pekade också ut karaktären Rose Tico som helt onödig och saknade bakgrund och betydelse för filmseriens fortsatta berättelse.
Värt att notera är att Kelly Marie Tran vid tidpunkten var den första icke-vita kvinna som fått en ledande filmroll i Star Wars och där hon i första filmen var med under cirka 10% av speltiden.
Drevet fortsatte i flera månader. Elaka ord, epitet men även andra former av rena trakasserier riktades i en strid ström mot Kelly Marie på hennes sociala medier. Till slut fick hon nog och gav upp. Hon orkade helt enkelt inte med allt näthat och raderade samtliga bilder från sitt Instagramkonto. Kvar lämnade hon endast ett svart och vitt profilfoto med rubriken: “afraid, but doing it anyway.”
När uppföljaren haft premiär kunde omvärlden konstatera att man plötsligt nästan helt strukit hennes karaktär ifrån handlingen. Många debattörer menade att filmens manusförfattare och producenter vek sig för drevet och valde att blidka de arga fansen. Filmledningen mottog kraftig kritik men menade på att ingen av sidorna i den infekterade debatten hade rätt om Kelly Marie´s roll eller hennes karaktärs öde. Speltiden för Rose Tico var neddragen av helt andra skäl lät man meddela.
VÅR KOMMENTAR:
Att filmfans kan bli så pass upprörda över att en manusförfattare ändrar och tillför karaktärer i just deras älsklings-filmserie går delvis att förstå. Observera dock en mycket viktig poäng här! Upprörda känslor går delvis att förstå oaktat det hat, sexism och rasism som då kan medfölja och gjorde i det här fallet. Vår grundläggande ståndpunkt är att hat och elaka drev inte överhuvudtaget hör hemma på internet.
Det är djupt ledsamt att man ger sig på och trakasserar någon person för dess etniska ursprung och kön. Det är också knäppt att en del Star Wars-fans har föreställningen att filmernas mänskliga karaktärer endast skulle kunna spelas av ljushyade människor? För du som tittat på filmerna vet att ett 50-tal om inte till och med 100-tals varelser av olika ursprung, form och färg passerar revy i filmserien. Att kritik uppstår när man byter ut en skådespelare av ett visst ursprung eller kön mot en motsatt eller vitt annorlunda typ av människa går att förstå ur ett fans perspektiv. Men, sexistiska och rasistiska kommentarer finner aldrig en plats i någon form av kritik. Någonsin. Oavsett vilken förändring man än protesterar emot och hur upprörd man än blir.
Här skulle naturligtvis den då ängsliga ledningen för Star Wars satt ned foten på en gång då man såg röken av hatiska drev som började ta form. För vad sätter detta beslut och medföljande konsekvenser för moralisk förebild för omvärlden, när konsekvensen av att högljudda och arga fans kräver åtgärder baserat på en rad rasistiska och sexistiska fördomar och riktade trakasserier? Det var också djupt orättvist att Kelly Marie Tran fick sin karriär hindrad och delvis förstörd. Skulden lägger vi till hälften på filmseriens arga fans som gick långt över gränsen och fick Kelly Marie cancellerad. Den andra halvan av skulden får manusförfattare och producenter stå för.
Sedan dess har Kelly Marie medverkat i den nya Disneyproduktionen: “Raya and the Last Dragon.” Efter händelserna kommenterade hon följande:
“I want to live in a world where children of color don’t spend their entire adolescence wishing to be white. I want to live in a world where women are not subjected to scrutiny for their appearance, or their actions, or their general existence. I want to live in a world where people of all races, religions, socioeconomic classes, sexual orientations, gender identities and abilities are seen as what they have always been: human beings.
You might know me as Kelly. I am the first woman of color to have a leading role i a “Star Wars” movie. I am the first asian woman to appear on the cover of Vanity Fair. My real name is Loan and I am just getting started.”
-Kelly Marie Tran i kommentar efter sin cancellering
Fall #3 – Kajsa Ekis Ekman, f.d ledarskribent och chefredaktör
Kajsa Ekis Ekman har länge varit en omtyckt tillika kontroversiell debattör på arenan. Hon hamnade rejält i hetluften under början av år 2022 då hon förlorade ett över tio år långt uppdrag som ledarskribent på tidningen Dagens ETC samt sitt nya jobb som chefredaktör på tidningen Arbetaren. Ekman har tidigare fått kritik för sin position i den ständigt radioaktiva transdebatten efter att hon lät publicera sin bok “Om könets existens – tankar om den nya synen på kön”
Det som alltså inledde början på hennes golgatavandring genom media var en ledare hon skrev april år 2022 i Dagens ETC. Där kritiserade hon den ukrainska tidningen Kyiv Independent för påstådda kopplingar till den idag stridande ukrainska Azovbataljonen. Bataljonen har sedan tidigare faktagranskade och faktiska kopplingar till högernationalism och nazism. Men Ekmans gräv var naturligtvis inte populärt att publicera sådär i början av Rysslands invasion av Ukraina.
Ledaren var enligt Ekman själv ett klassiskt grävjobb om hur svenska tidningar samarbetat med den ukrainska tidningens anställda, vilka krigat för Azovbataljonen. ETC´s chefsredaktör Andreas Gustavsson, kommenterade enligt Ekman själv den färdigskrivna ledaren med orden: “väldigt bra detta”, vilket följdes av en lång redaktionell tystnad från dito redaktör. Det skulle sen visa sig att ETC-redaktionen tyckt att Ekman gått över någon typ av ej definierad form av anständighetgräns? Det är ännu ej oklart vad det riktiga skälet är till varför ETC valde att helt cancellera Ekman.
För alla utomstående betraktare och tillsynes för Ekman själv var det dock tydligt att ETC-redaktionen varit utsatt för någon form av påverkan, detta för att tidningen skulle avstå att publicera Ekman. Bara någon dag senare meddelade chefredaktören i en egen ledare i tidningen att ETC omedelbart avslutat allt samröre och det över tio år långa samarbetet med Kajsa Ekis Ekman.
Efter cancelleringen fortsatte Ekman karriären och blev under sensommaren år 2022 rekryterad till posten som chefredaktör för den fackliga tidningen Arbetaren. Men bara ögonblick efter att man tillkännagivit rekryteringen uppstod ett ramaskri bland tidningens styrelse och medarbetare. Flera anställda och till slut hela styrelsen sade upp sig och lämnade i protest mot Ekman anställdes.
Själv tog hon direkt upp stridsyxan och ogiltigförklarade uppsägningen, varpå hon därefter stämde tidningen Arbetarem för brott mot Lagen om Anställningsskydd. Fallet avgjordes i juni i år i Stockholms Tingsrätt där Kajsa Ekis Ekman gick segrande ur förhandlingarna och fick både utebliven lön och ett skadestånd som plåster på såren. Dessutom fick Arbetaren betala hennes rättegångskostnader.
Vi undrar ju såklart vilken orubblig princip tidningen Arbetaren ställde sig bakom i beslutet att cancellera Ekman. Kostsamt blev det och de där pengarna kunde nog behövts i deras viktiga verksamhet. Strategiskt misstag konstaterar vi.
VÅR KOMMENTAR:
Har vi som samhälle fortfarande problem med att låta starka kvinnor ta plats och säga exakt vad de har på hjärtat? Lider vi kollektivt också av tendensen att vi dömer män och kvinnor olika hårt för samma typ av “misstag”? I fråga om Ekmans tidigare kommunicerade position i transfrågan, så kunde hon se sig som persona-non-grata i många av de tidigare vänsterlutande kretsar som Ekman var van att vistas i. Riskerade hon sitt levebröd efter det “kontroversiella” boksläppet år 2021? Ja, visst gjorde hon och säkert medveten om konsekvenserna.
Vad var det egentligen som skiljde sig så pass mycket åt i bedömningen av Ekmans meriter och politiska gärning när det kom till att tycka hon var bra i rollen som chefredaktör för tidningen Arbetaren eller inte? Här menar vi att ett vanligt hinder för ett sunt och väl avvägt beslut är den likformiga syn som många grupper/företag/organisationer har på det förekommer olika perspektiv och åsikter.
Den svenska likformningen effekter när det kommer till åsikter och ställningstaganden framstår på olika sätt beroende på om man ser det från höger- eller vänsterglasögonen, politiskt alltså. Ekman gjorde helt enkelt sig själv smått radioaktiv redan år 2021 genom att släppa en för somliga kontroversiell bok i den heta och omdebatterade transfrågan. Detta rykte har naturligtvis byggts på och följt efter henne som en osynlig skugga. Hela vägen till anställningen på Arbetaren.
samtidigt var det såklart många, kanske majoriteten i Ekmans politiska kretsar, vilka vi tror säkert och snabbt förlät henne för hennes kanske “missförstådda åsikter” i transfrågan, samtidigt som hon hos andra belackare inom samma politiska krets plötsligt blev en politisk fiende och därmed omöjlig att kunna samarbeta med.
Då spelade det ingen roll med vilken politisk kampvilja, kunskap och erfarenhet Ekman tog sig an rollen som ny chefredaktör. Förmodligen hade hennes illasinnade rykte hunnit före henne och människorna som representerade just den grupp av “åsiktslikformhet” där man inte gillade Ekman, hade bildat sig en uppfattning och bestämt sig för att Ekmans duglighet inte räckte till, detta långt innan hon ens kom på tal för rollen till tidningen Arbetaren.
Reaktionerna får vi säga var enorma överreaktioner. Det var orättvist och naturligtvis har hennes karriär lidit skada av denna bannlysning. Det är orättvist och orättfärdigt att bli cancellerad och då två gånger under ett och samma år. Detta tror vi är garanterat något som påverkat hennes möjligheter att utan störningsmoment och drev fortsatt kunna sätta ris på bordet. Redaktionen förmodar att det stora plåstret på såren för hennes skadade rykte såväl som en kompensation för uteblivna uppdrag var Ekmans stora vinst i rätten.
